Little things

- - -

it just went by so fast,

outside it's already summer

Vad jag bryr mig om nu

Tusen fjärilar som cirklar runt. Tillsammans med tankarna, som kommer stup i kvarten. Jag vet inte om det beror på nervositet eller lite hederlig excitement (äh det finns inget bra svenskt ord eller hur?)
Både och, kanske. Kan inte minnas när det senast kändes såhär, 1 år sen? Men det känns ungefär som en karusell inuti just nu, och säger någon lösenordet (guess what) så börjar det att snurra runt igen.
Jahapp. Så är det på insidan iallafall. På utsidan händer faktiskt inte så mycket alls egentligen. Så nog är det lite dramaqueen-beteende ändå.

Men nu ska jag sova, för det är något som jag inte lyckats speciellt bra med de senaste nätterna. Jag borde typ räkna får eller nåt, så kanske jag kan somna nån jävla gång äntligen.

Vilka, om inte ni

- - - -
Så var denna långhelgen slut. Fredag var mysigast på länge, och får jag bara vara med er så är jag nöjd.
Ni är bäst, helt enkelt, och jag tycker om er så himla mycket och mer behöver man väl inte säga och jag ska nog inte göra det förresten för jag blir så sentimental. Nu är det inte långt kvar och jag gråter sällan, alldeles för sällan. Men snart kommer jag att göra det.

- - -

Underbart, kul, fantastiskt. Jag förstår inte livet och livet förstår inte mig.
(går och gömmer mig under en sten fram tills studenten)

Sunday laziness

- - -

Damnit Sunday, you're so boring

Freelove on the Freelove Freeway

Jag kan inte beskriva min kärlek till The Office. Min mentor och gud heter numera David Brent.

'cause I'm an emokid

Allt snurrar på och det blev vår, ljust,varmare, valborg och sen maj. So far, so good.

Men inuti befinner jag mig i nåt slags emotional chaos right now...vad är det med mig egentligen?

Jag hör en låt som jag tycker and i'm getting all tearful. Jag hör folk planera inför sommaren, hösten, framtiden, hör hur de pratar om allt som "ska hända" (jaha, men exakt vad är det som ska "hända" då?), jag läser folks bloggar om studenten och avslut och längtan dit, och inuti mig värker det litegrann varenda gång någon tar upp det. Sticker till och får en att vakna upp lite ytterligare (ni som känner likadant råder jag härmed att sluta läsa direkt, vill ju inte bidra till någon eventuell kris eller så)

Separationsångest.

Så måste det ju vara! Jag börjar sakta vända mig bort vid något som snart är över, dvs min gymnasietid. Alldeles, alldeles snart. Bara alldeles runt hörnet. Jag börjar förbereda mig mentalt inför frigörelsen. Förenas med tanken över att jag nu är vuxen och alltså förväntas agera som en och ta beslut därefter. Försöker intala mig att det är okej att känna sig liten och osäker.

Det tar emot att skriva detta, men jag gör det iallafall, för någon gång måste man sluta skjuta undan de här jävla tankarna. Jag har alltid haft svårt för att inse att saker och ting kommer och går. Ingenting kan ju rimligtvis vara för evigt, och vilket ju både är på gott och ont. Det är ju helt logiskt, och det är väl så det borde vara med. Så måste även gymnasietiden ta slut. Men whywhywhy kan jag inte acceptera det?

Pga senaste tidens grubblerier vet jag iallafall en sak. Jag har aldrig haft något problem med att vara ensam, tvärtom, jag har tyckt att det varit ganska skönt. Självvald ensamhet, det vill säga. Men detta är något annat. Jag är rädd för det motsatta, den osjälvvalda. Jag är rädd för framtiden för att jag är rädd för att bli ensam, helt enkelt.

Så....
nu har jag funderat klart på detta. Vädrat ur tankarna. Ska lägga locket på kistan nu. Tankegångarna lär ju i och för sig att stanna kvar, men i nuläget skall detta få bli det sista jag (förhoppningsvis) skriftligen yttrar kring ämnet. Sorry, men ibland måste man få skriva ner just precis det man tänker. You live, you learn and life goes on and all that shit.
Tack och hej

Springtime's here